Mind Master Brain & Body Performance Drink.

Mind Master Brain & Body Performance Drink.

Brain & body Performance drink.

- Normal energiomsättning.
- Normal funktion i nervsystemet.
- Normal psykisk funktion.
- Bekämpar trötthet & utmattning.
- Normal kognitiv funktion.
- Skyddar cellerna mot oxidativ stress.

500 ml.

Världens första produkt som i sin helhet är tillägnad temat stress! Den neutraliserar fysisk stress och tillför ny frisk energi till kropp och sinne. Mind Master ökar koncentrationen och ger mer energi!

Rekommenderad dos: 80 ml dagligen

Antioxidanter:(Wikipedia)
Antioxidanter eller antioxidationsmedel är kemiska föreningar som motverkar oxidering. Oxidation är en kemisk reaktion som kan producera fria radikaler, som därigenom leder till kedjereaktioner som kan skada organismers celler. Antioxidanter som tioler eller askorbinsyra (C-vitamin) avslutar dessa kedjereaktioner. För att balansera oxidationstalet upprätthåller växter och djur komplexa system av överlappande antioxidanter som glutation och enzymer (t.ex. katalas och superoxiddismutas) som produceras internt, eller fås med kosten som antioxidanterna C-vitamin och E-vitamin.

Begreppet "antioxidant" används mestadels för två helt olika ämnesgrupper: industriella kemikalier som tillsätts till produkter för att förhindra oxidation, och naturligt förekommande kemiska föreningar som finns i mat och vävnad. De förstnämnda, industriella antioxidationsmedel, har olika syften: agera som konserveringsmedel i mat och kosmetika, samt oxidationsinhibitorer i gummi, oljor och bensin.[1]

Anmärkningsvärt är att antioxidanter i kosttillskott varken har visat sig förbättra hälsan hos människor, eller vara ett effektivt skydd mot sjukdomar.[2] Kosttillskott av betakaroten, A-vitamin och E-vitamin har ingen effekt i mortalitet[3][4] eller cancerrisk.[5][6] Kosttillskott med selen eller E-vitamin reducerar inte risken för hjärt- och kärlsjukdomar.[7][8]

Resveratrol: (Wikipedia)
Resveratrol är en antioxidant och en växtpolyfenol som bildas av flera växter, bland annat i skalet på röda vindruvor, som ett försvar mot angrepp av bakterier och svampar. Lingon har rapporterats innehålla lika mycket resveratrol som vindruvor[1]. En rad olika goda hälsoeffekter, som antiinflammatoriska, neurologiska, cancerhämmande, virushämmande och till och med antiåldrande effekter har rapporterats. Alla dessa studier har skett in vitro i provrör, jäst, eller på maskar, möss och råttor, och alltså inte på människa. Resveratrol säljs emellertid som framför allt en antioxidant av hälsokostbutiker.

I en italiensk studie provades resveratrol på möss som smittats med ett influensavirus. De möss som fick resveratrol hade 40 procents ökad överlevnad jämfört med de möss som bara fick placebo. Sex dygn efter att mössen ympats med influensaviruset hade de möss som fått resveratrol 98 procent lägre halt viruspartiklar i lungorna jämfört med de möss som fått placebo.[2]

Det finns även spekulationer om resveratrol som finns i rödvin skulle kunna förklara varför befolkningen i södra Frankrike, som har en diet som leder till hjärt- och kärlsjukdomar, ändå klarar sig jämförelsevis sett mycket väl från sådana sjukdomar. Forskare anser att många fler studier behövs för att kartlägga resveratrols effekter på hälsa.

Resveratrol är delvis en semisyntetisk opiat, eftersom den bland annat härstammar från växten thebein. Resveratrol användes i många år av idrottsmän tills det förbjöds i tävlingssyfte år 2004 eftersom det kunde ge ett positivt utslag på särskilda drogtester.

Klorofyll: (Wikipedia)
Klorofyll är det ämne som ger växter deras gröna färg. Ämnet spelar en avgörande roll i fotosyntesen,[1] det vill säga växternas omvandling av koldioxid, vatten och ljusenergi till kolhydrater och syrgas. Klorofyll isolerades först av Joseph Bienaimé Caventou och Pierre Joseph Pelletier 1817.[2] Klorofyll finns i flera olika varianter. Typ a och b finns hos gröna växter. Typ c finns hos till exempel brunalger och d hos rödalger. Fotosyntetiserande bakterier har många olika varianter av klorofyll (och speciella bakterieklorofyll).

Selen: (Wikipedia)
Selen (latinskt namn, Selenium) är ett icke-metalliskt grundämne, som bland annat förekommer i jorden och i viss rök och damm. Det är ett spårämne men är mycket giftigt i större mängder. Selenbrist på grund av dålig kost är ovanligt.[1]

Grönt te: (Wikipedia)
Grönt te (med kinesiska tecken: 绿茶, pinyin: lǜchá) är äkta te (dvs blad från Camellia sinensis), som inte är oxiderat. Grönt te är populärt i Kina och Japan och har på senare år även blivit mer förekommande i västvärlden som traditionellt mest druckit svart te (som genomgått en högre grad av oxidering). Tillverkning av grönt te sker även i Vietnam, och idag också i Sri Lanka, Indien och delar av Afrika.

Sedan tebladen skördats upphettas de för att oxidering inte ska börja vilket gör att den gröna färgen behålls. I äldre tider skedde detta genom ångning, vilket fortfarande är fallet i Japan, men i Kina har den metoden ersatts av upphettning i stekpannor, en metod som anses lämna bladen med mer smak. Tebladen torkas sedan. Exakt hur beredningen går till skiljer sig mellan de olika tesorterna.

MER ENERGI! ______________________________________


B-vitaminer: (Wikipedia)
B-vitamin är en grupp vattenlösliga vitaminer. De troddes ursprungligen vara ett och samma ämne, men visade sig senare vara åtta kemiskt distinkta ämnen. Deras funktion och kopplingen till olika bristsjukdomar, som beriberi, anemi och pellagra, började utforskas i slutet på 1800-talet. Casimir Funk lyckades 1911 isolera vitamin B1, vilket ledde till att beteckningen "vitamin" infördes. Upptäckten gav Christiaan Eijkman Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1929.

Utöver de åtta B-vitaminerna har fler ämnen vid olika tillfällen kallats B-vitaminer. Dessa har senare förlorat den statusen eftersom de inte har uppfyllt kraven för att kallas vitaminer, det vill säga att de är livsnödvändiga och inte kan syntetiseras av kroppen. Av den anledningen saknas vissa B-vitaminer i numreringen.

Kolin: (Wikipedia)
Kolin är ett ämne som finns i många växter samt ägg, fisk och i kött. Det förbättrar gallblåsans, binjurarnas, könskörtlarnas och hjärtats funktion, samt minnet. Det hjälper också framställning av lecitin i levern. Kolinbrist leder till grå starr, brustna blodkärl i ögonen och dåligt minne.

Forskning har också visat att personer som får i sig mycket kolin och aminosyran betain via kosten har ett lägre antal markörer för allvarliga inflammationer. När forskarna hade justerat datan efter olika sociodemografiska faktorer och livsstilsfaktorer, blev dessa fynd signifikanta. Ett högre intag av kolin och betain visade sig ha en koppling till lägre koncentrationer av alla de inflammatoriska markörer som forskarna undersökte i studien.[1] Tillhör den så kallade B-vitamingruppen trots att det ej är ett egentligt vitamin.

Järn: (Wikipedia)
Järn är ett viktigt spårämne i den mänskliga kroppen. En vuxen person innehåller ungefär 4 gram järn, varav merparten finns i de röda blodkropparna hemoglobin. En mindre del i muskelns röda färgämne myoglobin, små mängder finns upplösta i blodplasman, kroppsvätskorna och utgör en beståndsdel i en lång rad enzymer. Cirka 20% är deponerat i lever, benmärg och mjälte, varifrån det kan mobiliseras vid behov.

Som en beståndsdel av hemoglobinet transporterar järn syre från lungorna ut till alla celler och koldioxid den motsatta vägen. Det ingår i enzymer som i mitokondrierna styr cellernas respirationprocesser.

Brist på järn kan ge trötthet, hjärtklappning, andfåddhet etc. Vid svår järnbrist kan det också uppstå förändringar i munslemhinnan, speciellt tungan, samt i huden och naglarna. Det finns även en del som tyder på att järnbrist kan vara en bidragande orsak till rastlösa ben. Brist kan vidare förorsakas av underskott på magsyra samt brist på B6-vitamin, B12-vitamin, C-vitamin, folsyra, zink, koppar eller mangan. Järnunderskott kan medföra blodbrist, cancer, leverbesvär, kronisk gikt i lederna och mottaglighet för infektioner.

Efter blodförluster såsom genom menstruation eller blodgivning kan mängden järn, precis som blodmängden, vara för låg. Blodgivare brukar få järntabletter för att lättare stabilisera järnvärdet.

Överdosering av järn under längre perioder kan medföra hemosideros (avlagring av järn i vävnaderna) speciellt i lever, mjälte, bukspottkörtel, hjärta och leder. Järn är en tungmetall som lagras i kroppen, järn är inte vattenlösligt utan lagras i fett. Överdosering kan leda till förgiftning.

Järn påträffas vanligtvis i livsmedel som inälvsmat (speciellt lever), ägg, fisk, blodmat, fågel, bladgrönsaker, fullkornsprodukter, katrinplommon, russin, öljäst, rödbetor, broccoli, vetegroddar, sesamfrö, vallmofrö, solrosfrö, bananer, persikor och aprikoser.

Q10: (Wikipedia)
Antioxidant, Koenzym Q₁₀, ubikvinon eller ubikinon är en fettlöslig och vitaminlik bensokinon och ett koenzym som finns framför allt i mitokondrierna, och som medverkar i cellandningen. I den processen som Q₁₀ deltar i regleras en stor del av energiförsörjningen i kroppen

L-Karnitin: (Wikipedia)
Karnitin är en transportmolekyl som är nödvändig för metabolismen av fettsyror. Karnitin behövs för transporten av långa fettsyror över inre mitokondriemembranet, där sedan betaoxidationen sker. En källa till karnitin är kött, men karnitin kan även egensyntetiseras från aminosyrorna lysin och metionin.

Glukos: (Wikipedia)
Glukos (glykos, druvsocker, dextros) är en enkel sockerart (monosackarid) med formeln C6H12O6. "Glykos" förekommer också som handelsnamn på glukossirap, som innehåller glukos men även maltos och andra sockerarter.

Stevia: (Wikipedia)
Sötflockelsläktet[1] (Stevia) är ett växtsläkte som förekommer i subtropiska och tropiska klimatområden som sträcker sig från västra Nordamerika till Sydamerika. Växterna innehåller glykosider som är 50-450 gånger sötare än socker och används som sötningsmedel.[2] Den art som vanligen används på detta sätt är sötflockel (Stevia rebaudiana).

Det finns elva steviolglykosider (däribland steviosid och rebaudiosid A), som ger sötflockel dess söta smak. De isolerades 1931 av två franska kemister, M. Bridel och R. Lavielle. Dessa söta glykosider gör det möjligt att använda extrakt från sötflockel som sötningsmedel.

Steviolglykosider har använts i Japan sedan 1970, och år 2010 cirka var 40 procent av allt sötningsmedel som såldes där steviolglykosider.[3]

Steviolglykosider är nu godkända för användning i livsmedel i större delen av Asien, i Nya Zeeland, Australien, Sydamerika, USA och EU. Steviolglykosider har varit godkänt för användning som en livsmedelstillsats sedan 2008 i Schweiz och Frankrike.

USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet Food and Drug Administration (FDA) utfärdade i december 2008 ett så kallat GRAS (Generally Recognized as Safe), det vill säga klartecken för användning av högkvalitativt sötflockelextrakt i livsmedel.[4]

Den 14 april 2010 rekommenderade Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) Europeiska unionen att godkänna steviolglykosid som sötningsmedel för livsmedel och dryck.[5] EFSA godkände slutligen sötflockelextrakt för användning i livsmedel den 11 november 2011 och då i form av minst 95 procent steviolglykosider, och detta trädde i kraft den 2 december 2011.[6][7]

EFSA rekommenderar ett gränsvärde för steviolglykosidintag på 4 milligram per kilogram kroppsvikt och dag, men bedömer att vid fullskalig användning som sötningsmedel kommer det gränsvärdet att överskridas för många individer.[8] Samtidigt underströks från International Stevia Council att när EFSA gjorde sin exponeringsutvärdering antog man att all konsumerad mat och dryck innehöll en maximal dos steviolglykosid. Efter detta har högstadoserna reviderats.[9]