Sensual Grace eau de parfym.

Sensual Grace. Eau de parfym.

En ljuvlig doftblandning
av mild ros, varma vaniljtoner och
bärnsten med läckert söta inslag. En
parfym full av passion, fascination och
drömmande ögonblick. En parfym som
betonar varje kvinnas sensuella sida och
charm.

50 ml.
-----------------------
Information: (Wikipedia)
ROS:
Rosor är buskar som kan vara upprätta eller klättrande. De har vanligen taggar eller borst och bara i undantagsfall är grenarna släta. Bladen är strödda, vanligen parbladiga eller i sällsynta fall enkelbladiga, och vanligen med stipler. De flesta arter är lövfällande. Blommorna är tvåkönade och sitter ensamma eller flockar, sällan i sammansatta klasar, högblad ett till flera, eller saknas. Foderbladen är fem, sällan fyra, helbräddade eller flikiga i olika former. Kronbladen är 4-5, vita, gula, rosa till röda. Ståndare många i flera serier. Frukten är ett nypon och består av flera hängande nötter inneslutna i en skenfrukt.

VANILJ:
Större delen av all naturlig vanilj kommer från vaniljorkidén (Vanilla planifolia). Fastän den ursprungligen hör hemma i Mexiko, odlas den numera runt om i tropikerna. Madagaskar är världens största producent. Vanilj utvinns också från arterna pomponavanilj (V. pompona) och tahitivanilj (V. tahitiensis) men vanillinhalten i dessa arter är betydligt lägre än i V. planifolia.

Vanilj är en klätterväxt som slingrar sig upp för träd, pålar eller andra stöd. Den kan växa i skogar eller på plantager. Om den lämnas orörd kommer den att växa sig så hög som möjligt på stödet, med få blommor. Odlare beskär plantorna varje år, vilket ökar blomningen och gör den mer lättskördad.
De särskilda aromatiska beståndsdelarna finns i frukten, som kommer av att blomman pollineras. En blomma ger högst en frukt. V. planifolia är hermafroditer men undviker att pollinera sig själv genom ett membran som åtskiljer ståndare från pistill. Dess blommor kan på naturlig väg bara pollineras av ett särskilt bi som inte påträffats utanför Mexiko. Odlare har utan framgång försökt införa detta bi till andra delar av världen. Det enda sätt som V. planifolia kan ge frukt på i andra länder, är genom konstgjord pollinering.

En enkel och effektiv metod att pollinera för hand introducerades 1841 av den tolvårige slaven Edmond Albius på Réunion, och hans metod används fortfarande. Med en bambuflisa förs membranet tillbaka, och sedan pressas ståndaren på pistillen. Blomman är då självpollinerad, och kommer att ge frukt. Blomman varar en dag, ibland kortare tid, så odlarna måste inspektera plantagerna varje dag efter öppna blommor, vilket är arbetskrävande.

Frukten, en frökapsel, öppnar och tömmer sig om den lämnas kvar på plantan. Den frånger sig då doften av vanilj. I kapseln finns små doftlösa frön. I rätter som tillagas med hel, naturlig vanilj, kommer dessa att kännas igenom som små svarta prickar.

Liksom andra orkidéfrön, kan inte vaniljfröna gro utan mycorrhizasvamp. I stället förökar odlare vaniljplantor genom sticklingar.

Historia:
De första som odlade vanilj var totonakerna, som bebor Mazantladalen vid Mexikanska golfen, nära dagens Veracruz. Enligt den totonakiska mytologin uppstod den tropiska orkidén när prinsessan Xanat, som förbjudits av sin far att gifta sig med en dödlig man, flydde till skogen med sin älskade. De båda älskande blev tillfångatagna och halshuggna. Där deras blod flöt ut på marken, uppstod den tropiska, klättrande vaniljorkidén.
Aztekerna från centrala Mexikos högland, besegrade totonakerna på 1300-talet, och erövrarna fick snart smak för vaniljen. De kallade frökapseln tlilxochitl, "svart blomma", efter den mogna kapselns färg, som skrumpnar ihop och blir svart strax efter att den skördats. Medan de flesta stammar betalade tribut till aztekerna i guld eller majs, sände totonakerna vaniljstänger till de aztekiska kungarna.

I Gamla världen var vaniljen helt okänd före Columbus. Spanska upptäcktsresanden som anlände till Mexikos kust tidigt på 1500-talet gav vaniljen sitt västerländska namn. De spanska och portugisiska sjöfararna tog med sig vaniljen till Afrika och Asien och kallade den "liten kapsel", vainilla. Till engelskan kom ordet 1754 när botanisten Philip Miller skrev om släktet i sitt verk Gardener’s Dictionary.

Intill mitten av 1800-talet var Mexiko den största producenten av vanilj. 1819 förde dock franska handelsmän vaniljkapslar till öarna Réunion och Mauritius där de hoppades kunna starta plantage. Efter Edmond Albius upptäckt hur man kan pollinera blommorna för hand, kom produktionen igång på öarna. Sedan började vanilj odlas på Komorerna och Madagaskar. 1898 producerade Madagaskar, Réunion och Komorerna 200 ton vanilj, vilket motsvarade 80 procent av världens produktion.

Marknadspriset på vanilj steg kraftigt under slutet av 1970-talet på grund av en tyfon. Det höga priset stabiliserades under 1980-talet, trots att Indonesien började konkurrera som vaniljexportör. Under 1980-talet förbjöds en vaniljkartell som bestämt priserna på världsmarknaden sedan 1930-talet. Priserna sjönk 70 procent på några få år, till närmare 20 amerikanska dollar per kilo. En ny tyfon, Huddah, ändrade priserna igen under början av 2000-talet. Tyfonen, politisk instabilitet och dåligt väder drog upp vaniljpriset till 500 amerikanska dollar år 2004, varför nya länder började ge sig in i vaniljindustrin. Under mitten av 2005 hade priserna sjunkit till 40 dollar per kilo.

Madagaskar, framför allt den bördiga Savaregionen, står för hälften av världens vaniljproduktion. Mexiko, som en gång var världsledande producent av naturlig vanilj med en skörd på 500 ton per år, producerade endast 10 ton vanilj 2006. Uppskattningsvis 95 procent av all saluförd naturlig vanilj, förmodas i själva verket vara artificiell vanillin, tillverkat från lignin, petroleum, eller kryddnejlika.

BÄRNSTEN:
Bärnsten (dialektalt rav[2]) är ett samlingsnamn för flera fossila hartser avsöndrade som kåda av träd, främst barrträd med det gemensamma namnet Pinus succinifera. Den förekommer i oregelbundna klumpar eller i form av droppar och kan innehålla fossila rester av växter eller insekter. Färgen är vanligen gul, brun eller rödaktig och fettglänsande samt genomskinlig eller nästan genomskinlig, men förekommer även som svart, grön, violett, mjölkigt vit eller blå-svart. Bärnsten är känd från nästan hela norra och mellersta Europa och förekommer även i Spanien, Italien, Rumänien, Mexiko, Japan, Burma med flera länder. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring södra Östersjön, där det viktigaste hartset är succinit. Det är så lätt att det enbart av vågornas kraft kan kastas upp på stranden från havsbotten.

Bärnsten kan brinna och utvecklar då en angenäm aromatisk doft. Namnet bärnsten härstammar från plattyskans Börnsteen, (av börnen=brinna). I Skåne kallades den förr "rav" (vilket är det fornnordiska ordet för bärnsten och än idag är det danska och norska ordet för bärnsten), ett ord som återfinnes i ortnamnet Ravlunda. Bärnstenen blev ett tidigt betalningsmedel i Europa och har samlats sedan stenåldern. Smycken av bärnsten ansågs skydda mot trolldom och onda makter. Det var också bra mot allehanda sjukdomar som gikt, hysteri och magont.

Bärnstens hårdhetsgrad är mellan 2 och 3 och kan lätt bearbetas. Den betraktas som ädelsten och används till prydnadsföremål och smycken. För att få kallas bärnsten måste stenen vara äldre än 20 miljoner år.

Stenen är oftast i sin naturliga form matt på grund av sina otaliga små blåsor eller sprickor. Genom kokning i olja kan man få bort luftblåsor i bärnstenen och inneslutna vätskor och förbättra kvaliteten. Många av stenarna i affären är kokade stenar och inte äkta i sin färg. Man kan även pressa ihop mindre oanvändbara bitar till större mer säljbara bitar bärnsten.

Bärnsten har genom sitt grekiska namn, elektron, givit upphov till benämningen elektricitet och elektron från de elektrostatiska egenskaperna som bärnsten efter gnidning brukar ha genom att attrahera lätta kroppar till exempel hårstrån. Det var den grekiska filosofen Thales från Miletos (632 f Kr – 543 f Kr) som upptäckte detta fenomen.