Karolina Kurkova Edp. 50 ml. Doftkaraktär Karolina Kurkova Tuberos Jasmin


Artikelnummer:
3660

Karolina Kurkova Edp. 50 ml.

479 kr
Finns i lager
Finns ej i lagret
.
Finns ej i lagret
Produktbeskrivning:
Karolina Kurkova Edp. 50 ml.

En bedårande doft av jasmin, tuberosor med ett varmt accord av vanilj. En touch av söt honung förför sinnena. doften präglas av glitter & glamour från internationella catwalks. Doftens unika komposition är en hälsning från Karolinas tjeckiska hemland.

Information: (Wikipedia)
TUBEROS:
Tuberos (Polianthes tuberosa) är en växt i tuberossläktet. Örten kallas även natthyacint. Den blir 30–40 centimeter hög, ibland en meter, och står upprätt. Roten, som liknar en lök, är i själva verket dess jordstam. Bladen är långsmala, tunna, mjuka och nästan grästunna. Blomman är liten och vit och liknar en trumpet. En klase blommor kan bestå av 15 till 20 liljeformade blommor och de är vanligast vita men även gulvita och rosa. Den börjar dofta vid skymningen. Den växer vilt i Mexiko och odlas i Egypten, Frankrike, Indien, Malaysia, Taiwan, Kina och Marocko. Varje år plockas tio ton blommor till parfym. Doftämnet är isoeugenol.

JASMIN:
Jasminsläktet (Jasminum) är ett växtsläkte i familjen syrenväxter med omkring 200 arter i Afrika, Asien, Australien, Oceanien och en art i Medelhavsområdet. Många arter har väldoftande blommor som bland annat används i parfymer och oljor. Jasmin är också vanligt i rökelse. Några arter används som kruk- och trädgårdsväxter i Sverige. Endast några få arter är härdiga nog att planteras utomhus, och då endast i landets mildaste odlingszoner. Jasmin förväxlas dock ofta med den betydligt vanligare trädgårdsbusken schersmin (Philadelphus). Bland annat i visan Dans på Sunnanö av Evert Taube förväxlas namnen. Frasen doft av syrener och jasmin i pensionatets sal... handlar troligen om schersmin.

Släktet består av träd, upprätta, klättrande eller överhängande buskar. Bladen är strödda, motsatta, sällan kransställda, de kan vara enkla eller parflikiga. Blommorna har 4-16 kronflikar, rörlika, ofta med utbrett bräm, vita eller gula, mer sällan röda eller purpur. Frukten är ett bär.

Jasmin används till att smaksätta te, oftast blandas det med grönt eller vitt te. Jasminblomman skördas under dagen och förvaras svalt till natten. Under natten, då blommorna ger ifrån sig mest doft, blandas de med te som får dra till sig doften. Teet får på så sätt smaken av jasmin. I finare blandningar brukar man plocka bort blommorna och har inte med det i den färdiga produkten.

VANILJ:
VANILJ:
Större delen av all naturlig vanilj kommer från vaniljorkidén (Vanilla planifolia). Fastän den ursprungligen hör hemma i Mexiko, odlas den numera runt om i tropikerna. Madagaskar är världens största producent. Vanilj utvinns också från arterna pomponavanilj (V. pompona) och tahitivanilj (V. tahitiensis) men vanillinhalten i dessa arter är betydligt lägre än i V. planifolia.

Vanilj är en klätterväxt som slingrar sig upp för träd, pålar eller andra stöd. Den kan växa i skogar eller på plantager. Om den lämnas orörd kommer den att växa sig så hög som möjligt på stödet, med få blommor. Odlare beskär plantorna varje år, vilket ökar blomningen och gör den mer lättskördad.
De särskilda aromatiska beståndsdelarna finns i frukten, som kommer av att blomman pollineras. En blomma ger högst en frukt. V. planifolia är hermafroditer men undviker att pollinera sig själv genom ett membran som åtskiljer ståndare från pistill. Dess blommor kan på naturlig väg bara pollineras av ett särskilt bi som inte påträffats utanför Mexiko. Odlare har utan framgång försökt införa detta bi till andra delar av världen. Det enda sätt som V. planifolia kan ge frukt på i andra länder, är genom konstgjord pollinering.

En enkel och effektiv metod att pollinera för hand introducerades 1841 av den tolvårige slaven Edmond Albius på Réunion, och hans metod används fortfarande. Med en bambuflisa förs membranet tillbaka, och sedan pressas ståndaren på pistillen. Blomman är då självpollinerad, och kommer att ge frukt. Blomman varar en dag, ibland kortare tid, så odlarna måste inspektera plantagerna varje dag efter öppna blommor, vilket är arbetskrävande.

Frukten, en frökapsel, öppnar och tömmer sig om den lämnas kvar på plantan. Den frånger sig då doften av vanilj. I kapseln finns små doftlösa frön. I rätter som tillagas med hel, naturlig vanilj, kommer dessa att kännas igenom som små svarta prickar.

Liksom andra orkidéfrön, kan inte vaniljfröna gro utan mycorrhizasvamp. I stället förökar odlare vaniljplantor genom sticklingar.

Historia:
De första som odlade vanilj var totonakerna, som bebor Mazantladalen vid Mexikanska golfen, nära dagens Veracruz. Enligt den totonakiska mytologin uppstod den tropiska orkidén när prinsessan Xanat, som förbjudits av sin far att gifta sig med en dödlig man, flydde till skogen med sin älskade. De båda älskande blev tillfångatagna och halshuggna. Där deras blod flöt ut på marken, uppstod den tropiska, klättrande vaniljorkidén.
Aztekerna från centrala Mexikos högland, besegrade totonakerna på 1300-talet, och erövrarna fick snart smak för vaniljen. De kallade frökapseln tlilxochitl, "svart blomma", efter den mogna kapselns färg, som skrumpnar ihop och blir svart strax efter att den skördats. Medan de flesta stammar betalade tribut till aztekerna i guld eller majs, sände totonakerna vaniljstänger till de aztekiska kungarna.

I Gamla världen var vaniljen helt okänd före Columbus. Spanska upptäcktsresanden som anlände till Mexikos kust tidigt på 1500-talet gav vaniljen sitt västerländska namn. De spanska och portugisiska sjöfararna tog med sig vaniljen till Afrika och Asien och kallade den "liten kapsel", vainilla. Till engelskan kom ordet 1754 när botanisten Philip Miller skrev om släktet i sitt verk Gardener’s Dictionary.

Intill mitten av 1800-talet var Mexiko den största producenten av vanilj. 1819 förde dock franska handelsmän vaniljkapslar till öarna Réunion och Mauritius där de hoppades kunna starta plantage. Efter Edmond Albius upptäckt hur man kan pollinera blommorna för hand, kom produktionen igång på öarna. Sedan började vanilj odlas på Komorerna och Madagaskar. 1898 producerade Madagaskar, Réunion och Komorerna 200 ton vanilj, vilket motsvarade 80 procent av världens produktion.

Marknadspriset på vanilj steg kraftigt under slutet av 1970-talet på grund av en tyfon. Det höga priset stabiliserades under 1980-talet, trots att Indonesien började konkurrera som vaniljexportör. Under 1980-talet förbjöds en vaniljkartell som bestämt priserna på världsmarknaden sedan 1930-talet. Priserna sjönk 70 procent på några få år, till närmare 20 amerikanska dollar per kilo. En ny tyfon, Huddah, ändrade priserna igen under början av 2000-talet. Tyfonen, politisk instabilitet och dåligt väder drog upp vaniljpriset till 500 amerikanska dollar år 2004, varför nya länder började ge sig in i vaniljindustrin. Under mitten av 2005 hade priserna sjunkit till 40 dollar per kilo.

Madagaskar, framför allt den bördiga Savaregionen, står för hälften av världens vaniljproduktion. Mexiko, som en gång var världsledande producent av naturlig vanilj med en skörd på 500 ton per år, producerade endast 10 ton vanilj 2006. Uppskattningsvis 95 procent av all saluförd naturlig vanilj, förmodas i själva verket vara artificiell vanillin, tillverkat från lignin, petroleum, eller kryddnejlika.